Oslofru

Godmorgon på er!

Idag är en riktig toppendag för jag har kommit ett stort steg in i graviditeten! Första trimestern är över och jag är nu i vecka 15. Ska jag vara ärlig så har den första tiden varit rätt så jävlig. Jag har mått mycket illa, varit nära till att spy flera gånger, men det värsta är nästan att jag hela tiden har varit på gränsen. Det har känts ungefär som att ha ständig maginfluensa som aldrig bryter ut. Men efter vecka 13 ungefär så släppte det värsta illamåendet, men jag är fortfarande trött och hängig. Sen så har jag extremt lågt blodtryck vilket såklart påverkar en del negativt eftersom jag ständigt känner mig yr, trött och har lätt för att svimma.

Men, det gör ingenting, för jag är inte sjuk – jag är gravid! Och det är en gåva, ett mirakel och något helt fantastiskt som man inte kan vara något annat än överlycklig för, hur dåligt man än kan må.

Nu börjar min lilla ”mulliga” mage bli en rund och ståtlig kula istället och jag känner mig som en stolt gravid kvinna. Det är kul när man får visa världen att man bär på ett litet barn och jag är så lyckligt lottad som faktiskt har fått chansen att bli gravid 2 gånger i mitt liv. Jag klär mig väldigt bekvämt och köpte gravidbyxor rätt så tidigt eftersom jag tycker att det känns skönast om ingenting klämmer på magen.

Än har jag inte gått upp någonting direkt. Jag vägde 55,5 i starten och nu väger jag ca 56,5. Läkaren sa att det inte var någon fara utan snarare helt normalt. Vissa går upp mycket i starten, vissa ingenting och vissa kan till och med gå ner i vikt i början på grund av illamående. Så jag känner mig lugn! Jag vet att jag äter mycket, nyttigt och små portioner men ofta. Så jag menar att jag gör precis som jag ska och jag vet att min bebis i magen får i sig tillräckligt. När jag var gravid med Filip så gick jag upp 18,5 kg och vägde betydligt mycket mer från starten, så totalt var jag uppe på 78,5 kg när jag var som störst. Jag hoppas seriöst att jag slipper bli sååå stor igen, för det var tungt och obekvämt, plus att jag vaggade från sida till sida i slutet av graviditeten. Så jag hoppas faktiskt att jag slipper bli allt för stor, mest för att det är slitsamt. Men vi får se, det är inte längre jag som bestämmer vad jag är sugen på eller när jag är hungrig, det är lilla hjärtat i magen!

Det är väldigt spännande allting och för varje dag som går så känns det mer och mer självklart för mig vad det är för en liten person i magen. Det är en känsla jag har, precis så som jag hade med Filip – jag visste att han var en pojke från den dagen jag fick reda på att jag var gravid. Väldigt konstigt, men sant!

Vi har till och med ett namn som vi gillar och om fyra veckor så kommer vi göra ultraljud igen och då vill jag få det bekräftat så att jag kan ställa in mig mer och mer på vad för liten bebis vi kommer att få lära känna i September.

<3