Oslofru

Hej på er!

Usch vilken läskig dag jag har varit med om. Som jag skrev tidigare så ville jag ta mig ut på en lång och härlig promenad med Filip i det fina vädret. Så vi satte på oss kläder och gick ut. Där vi bor så är det rätt så mycket backar upp och ner och det brukar aldrig vara några problem alls och idag kände jag mig extra pigg och ville ta i lite när jag gick och traskade på rätt så fort och Filip var superglad och ville inte sitta still i vagnen utan ville gärna stå på knäna och kolla ut över vart vi var på väg någonstans.

Allt var frid och fröjd tills vi kom till en backe som var lite längre. Jag började känna att andningen blev tyngre och illamåendet slog mig som en käftsmäll. Jag gick långsammare och kände hur benen började vika sig och plötsligt svartnade det för mina ögon och hjärtat började rusa iväg…

Jag la mig raklång ner på marken och tänkte ”Nu dör jag..!”..

Plötsligt kom synen tillbaka och jag försökte resa mig för att se så att Filip hade det bra. Som tur var så satt han snällt i vagnen och såg på mig. Hjärtat började lugna ner sig och jag kunde sakta men säkert andas igen. Jag var inte långt hemifrån så jag vände vagnen och börja sakta gå ner för backen igen.. Det gick bra men jag mådde illa och kände mig fortfarande väldigt yr och hade svårt att fokusera med blicken.

För att komma hem till oss så måste man gå upp för en lång, lång, låååång backe och när jag bara var i början av backen så fick jag en ordentlig panikångestattack. Jag har tyvärr lidit av panikångest förr och vet precis hur det känns. Det kommer krypande och plötsligt fick jag inte luft igen. Jag försökte ringa min mamma som inte svarade, min pappa som inte heller svarade och sen till slut min man som svarade på en gång och fick mig lite lugnare. Strax efter ringde min mamma upp och hon vet precis hur hon ska göra för att få mig att återgå till mitt normala jag igen. Tack vare att jag pratade med henne i telefon så fick jag kontrollen tillbaka och lyckades ta mig upp för den långa backen och ringa läkaren.

Läkaren ville att jag skulle komma med en gång, så det gjorde vi.

Jag har extremt lågt blodtryck och hade uppenbarligen fått ett blodtrycksfall. Det är inte farligt, men väldigt läskigt. Så nu ska jag vila och ta det lugnt denna veckan och så ska jag tillbaka till doktorn för att ta blodprover och så nästa vecka igen som planlagt.

Det är alltså ingen fara med mig, men usch så obehagligt det är när kroppen säger ifrån och hjärtat bara rusar iväg. Tanken på att dö och inte finnas här längre är någonting som skrämmer livet ur mig. Nä, usch, det är bra med mig och nu ska jag försöka att sluta tänka på det här och se framåt. Jag fick massor med bra tips och råd från doktorn hur jag skulle göra om det svartnar igen. Så nu känner jag mig lite tryggare och lugnare.

Filip ska sova middag nu, så jag tänkte också försöka sova litegrann..