Oslofru

Godmorgon!

Snacka om att jag aldrig någonsin trodde att jag skulle gå in i graviditetsvecka 41. Men nu är jag här och det är en herrans massa som har hänt sen igår…

Vi gick och la oss som vanligt vid tiotiden igår, utan några som helst tecken eller känningar på att förlossningen skulle vara igång. Sen sov vi så gott hela familjen under natten… tills jag vaknade av en värk. En värk från helvetet kan jag tala om, jisses vad den kändes. Men jag låg kvar och pustade i min takt för att komma över sekunderna som den satt i. Jag och M hade pratat om på kvällen hur vi skulle göra om det satte igång och eftersom han skulle upp tidigt till jobbet dagen efter så bestämde vi att det var onödigt att väcka honom om jag bara får en värk och det sen inte kommer mer. Så jag låg kvar och försökte somna om när det släppte.. men så kom det en till.. och sen en till. Tre värkar rätt så tätt, nu klarar jag inte mer, nu måste jag väcka honom.. ”Älskling, nu har det satt igång…” 

Nu var M med och tog tiden på värkarna. Det var relativt regelmässiga och jag började bli nervös och rädd. M klappade på mig och sa att allt kommer gå bra och bara hans närvaro gjorde mig betydligt mycket lugnare. Plötsligt blev det längre tid mellan värkarna och smärtan i dom avtog.. Så jag sa till M att vända sig om och försöka sova igen och att jag skulle försöka göra det samma om det var möjligt.

Båda två somnade och vaknade igen nu på morgonen. Det verkar som att värkarna slutat och nu känner jag ingenting igen förutom att jag är väldigt öm i magen och känner väldig press neråt. Så vi ringde till förlossningen och pratade med dom och tydligen så är jag nu i öppningsfasen – del 1 av 3 i förlossningen.

Nu är det bara bra om jag klarar av att vara hemma och vila så mycket jag kan innan det är dags för dom tuffare värkarna som kommer tätare och när det är 3 minuter vila emellan så ska vi komma in till förlossningen. Just nu känns det rätt så overkligt eftersom det stoppat upp och jag bara ligger här. Men nu har det ju faktiskt satt igång på riktigt och jag vet att vi kommer att få träffa våran lilla bebis snart.

Det här blir nog sista bilderna på min mage och visst är den stor och dessutom stenhård och väldigt utspänd för tillfället. Jag har gått nio månader och burit på ett litet liv i min mage och nu är det snart dags att få träffas. Det känns magiskt.

M har åkt och lämnat Filip på dagis och är på väg till jobbet. Det är ingen mening med att han skulle sitta hemma och vänta, utan det är bättre att han får fixat det han behöver på jobbet så att han kan slappna av sen och slippa tänka på det nu när bebisen kommer då han bara vill fokusera på sin familj. Så här sitter jag i min säng och funderar på hur jag ska fördriva tiden. Det blir vila, vila, vila, äta, dricka, vila kan jag tänka mig. Men jag lovar att hålla er uppdaterade om det sker någonting. Kram kram så länge till er alla!