Godmorgon!
Tro det eller ej, men idag vaknade jag klockan 8 av mig själv och kunde inte sova längre, så nu sitter jag nere på soffan och försöker att fördröja tiden till mina pojkar vaknar. Idag är det näst sista dagen som vi alla är tillsammans för sen blir det vardag igen och allt är som vanligt med jobb och normala tider.
Nu när jag sitter här själv så tänker jag såklart en massa och det är så kul att se hur olika vi alla är som människor. Hur olika värderingar vi har och hur annorlunda många ser på livet. Innan jag blev mamma så sa jag hela tiden att ett barn inte kommer att ändra på mig och den jag är. Det kommer att bli precis som innan och jag kommer att göra det jag vill göra, oavsett om jag har barn eller inte. På sätt och vis så hade jag rätt. Jag gör precis det jag vill, men däremot har mina intressen ändrats drastiskt sen Filip kom. Det jag ville förut intresserar mig inte lika mycket längre. Jag vet att det är väldigt svårt att förstå för jag kunde inte alls förvänta mig detta själv innan jag fick barn, men det är som att min kärlek för min son nästan inte räcker till. Jag älskar han så oerhört så att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Som nu till exempel när han ligger och sover och jag är vaken så saknar jag honom och längtar tills jag hör honom vakna i sin säng så att jag kan få lyfta upp honom, krama honom och spendera dagen tillsammans. Enda sen han föddes har jag inte kunnat tänka mig ett liv utan honom.
Så med andra ord är mina prioriteringar ändrade, men jag gör fortfarande precis som jag vill.
Många säger att man måste fortsätta leva ett liv utanför sin mammaroll. Men jag förstår inte helt anledningen till varför. För varför skulle det egentligen vara bra? För mig? Eller för barnet? Jag är ju mamma nu och kommer alltid att vara det så länge jag lever. Det känns som att det var min mening med mitt liv, att träffa min man, bli störtförälskad, lära känna mig själv och bli en bättre människa med sunda värderingar för att sen kunna skaffa min son. Allt känns verkligen helt rätt och livet innan jag var mamma ser jag såklart tillbaka på och kan glädjas åt, men det är ingenting jag strävar efter att få leva igen.
Nu vaknar min lilla pojke, så nu ska jag hämta honom, pussa på och krama honom, överösa med kärlek och bara vara <3
Innan jag ens läste ditt inlägg skrev jag liknande på bloggen. Man har varit personen som har haft 20 vänner och gjort något varje helg men inte nu längre . Känner prec som du gör , fick ett leende när jag läste detta inlägg .. det kändes som att jag skrev det ! Haha 🙂 ha en god fortsättning! Lram
Folk har så mycket åsikter om hur andra ska leva sitt liv. Det ska man bara strunta i, anser jag. Alla får leva på sitt eget sätt så länge de inte skadar andra.
Gott nytt år på dig med! 🙂
fin blogg du har!
/evelina
Hihi, jag tänker precis likadant som du gjorde innan, fast jag vet att jag kommer ändra mig när jag väl får barn. Det ser man ju på alla runtomkring sig och jag kan verkligen förstå att det blir så! Tänk att ha en egen liten unge att mysa med, det är ju inte fel 😉
Läste din krönika härom veckan när du länkade till den, väldigt intressant att läsa och gav även ett nytt positivt perspektiv och vinkel på dig, man förstod mer av din bakgrund! Tycker väldigt mycket om din blogg, den är mysig och varm. Hittade hit genom att du kommenterade ofta på min och väldigt glad för det. Gott nytt år! Kram Linda
Jag känner precis som du! Folk runt omkring tjatar om att jag måste hitta på saker utan Alma men varför skulle jag!? Jag har ingenstans som är viktigare att vara än där hon är.