Oslofru

Nu har jag snart bloggat i 2 år, varav det senaste året har varit väldigt intensiv bloggning på rätt så hög nivå hela tiden. Jag skriver flera gånger om dagen och försöker att ha ett varierande innehåll med många åsikter, tankar, smak och behag. Jag har dessutom tagit väldigt mycket tid till att lägga upp bilder i bra kvalitet, samt lagt ner en och annan krona på riktig och bra utrustning. Under tiden som bloggare så har jag lärt mig mer om mig själv, jag har lärt mig skriva och utveckla mitt ordförråd och språk, samt lärt mig en hel del när det kommer till foto och redigering. Jag har öppnat mig själv, mitt hem och min familj, delat med mig av allt som sker i min vardag och i mitt liv. Bloggen har med andra ord lärt mig massor, både på gott och ont.

Att blogga, så som jag gör om mitt liv, innebär att man plötsligt blir en offentlig person. Jag har valt att vara öppen och dela med mig och det är många som tycker om mig och det jag gör, men det har också medfört till en hel del elaka kommentarer och folk som öppet visat att dom inte tycker om mig. Det har varit tufft under vissa perioder och det har till och med varit flera gånger som jag funderat på om jag vill sluta blogga. Men min vardag skulle kännas så tom utan min blogg och ska jag vara ärlig så har det blivit mer som en livsstil än en hobby. Så jag har intalat mig själv att strunta i dom människor som vill mig illa, eller som inte tycker om mig och istället fokusera på mig själv och dom läsare som gillar det jag gör. Jag vet att jag glädjer många med bloggen och framför allt så är jag tacksam över att jag kan få berätta för min familj i Sverige om hur jag har det här i Norge.

Det är många som tycker att jag är löjlig när jag säger att bloggen är ett jobb, men det tycker inte jag. Folk som har vanliga 8-16-jobb har i alla fall en paus på eftermiddag/helger, medan jag som bloggare aldrig kan ta en paus, utan känner en ständig press att prestera och ha nya, spännande och läsvärda inlägg att publicera. Det är inte alltid lätt kan jag lova och speciellt när man är sjuk och inte riktigt känner någon inspiration eller ork, så förväntas det ändå att man ska hålla i en händelserik blogg.
Sen är det även många som menar att det verkar superlätt att börja blogga och att man får massa saker osv osv. Det är verkligen inte fallet. Det är inte lätt och vem som helst kan inte driva en stor blogg. Man får det inte som ett brev på posten, utan man måste vara ihärdig, påhittig och verkligen ha viljan.

Jag är ytterst tacksam över alla läsare jag fått och över alla möjligheter och dörrar som bloggen har öppnat för mig. Jag har fått uppleva ting och provat på saker som jag annars inte hade fått. Jag älskar att blogga och det har till och med fått mig att inse att journalistiken är ett yrke jag trivs med och någonting jag starkt funderar på att bli mer seriös med. Så länge som jag har läsare som uppskattar det jag gör med bloggen så kommer jag fortsätta att skriva och berätta om mitt liv och ni får gärna fortsätta skriva till mig bland kommentarerna, samt maila om det är något speciellt som ni önskar att jag ska skriva och berätta om. 🙂

Puss och kram till er alla och tack för att ni finns! 🙂