Oslofru

Godmorgon!

Idag tänkte jag att jag skulle berätta om hur det gick när Filip och Oskar mötte varandra för första gången. Om det var någonting som jag hade tänkt på enda sen den dagen jag fick reda på att vi skulle ha ett barn till, så har det varit hur Filip kommer att reagera. Sen under tiden som dagarna har gått så har jag föreställt mig det första mötet och både sett fram emot och oroat mig för hur det kommer att gå..

Filip är en väldigt go och glad pojke som har ett oerhört stort hjärta och är väldigt kärleksfull av sig. Han har alltid varit väldigt mammig och pappig och så fort jag eller M har varit borta så har han frågat efter oss och visat tydligt att han saknat oss. Speciellt nu när vi var borta på sjukhuset. Så när jag satt på Ahus efter förlossningen och inte kunde få komma hem på grund av blodtransfusionen så blev jag orolig att jag varit borta från Filip för länge och att första mötet med lillebror inte skulle gå så bra som vi hoppats på..

Väl hemma så hade Filip precis vaknat ur sin middagslur och satt och kramades med sin morfar. När han såg mig så rörde han inte en min, men sträckte ut sina armar och ville krama mig. Sen släppte han inte. Det var underbart att få vara återförenade igen, men samtidigt så kunde jag inte sluta att tänka på hur det kommer att gå när han får se att jag och M har med oss en bebis. Kommer han förstå att det är därför vi varit borta?

Vi bestämde oss över att inte göra en så stor sak över bebisen, utan satte Oskar på bordet så att mina föräldrar kunde gå och kika lite försiktigt och så satte jag och M oss med Filip och gav han en radiostyrd bil som vi köpt till honom. Vi lekte en stund tills bebisen började vakna och tänkte att det då kunde vara dags att låta Filip få hälsa på sin lillebror.

”Kolla Filip, det här är Oskar – din lillebror”.. Filip gick fram och vi alla satt på helspänn och undrade hur han skulle reagera. Jag såg på honom hur hans min ändrades och om jag kunde läsa tankar så skulle jag tro att han tänkte någonting i stil med ”Är det därför ni har varit borta från mig så länge?”.. och så tog han fram sin hand och klämde på Oskars huvud. Eftersom vi alla är så rädda om den lilla bebisen så sa vi såklart ”Försiktig Filip”. och då blev han ledsen….

Mitt hjärta brast. Jag hade föreställt mig detta mötet i flera månader och nu var det äntligen här. Så fel det blev. Jag tog upp Filip och kramade honom hårt. Det viktigaste för mig i hela världen är att Filip mår bra och att vi gör det absolut bäst möjliga för honom så att han ska känna sig minst lika viktig och högt prioriterad som innan. Han är min förstfödde och jag älskar honom så enormt att mitt hjärta nästan spricker. Jag vill att han ska vara glad i sin lillebror och älska honom lika mycket som vi gör och att vi alla ska vara den lyckligaste familjen i världen. Det är ju vi nu, familj på fyra, jag och mina tre pojkar.

Filip lugnade sig relativt fort och jag var så lite som möjligt med Oskar under dagen och spenderade all tid jag kunde med Filip. Han hade saknat sin mamma och jag ville vara där för honom nu. Det kändes väldigt skönt att ha mina föräldrar här så att dom kunde passa på Oskar så att jag, M och Filip kunde göra våra läggrutiner precis som vanligt. Vi badade, satte på pyjamas, åt gröt och sen somnade Filip på nolltid i sin säng kl 19.

Morgonen därpå vaknade Filip vid 7 och ropade på sin pappa. M gick och hämtade honom och så gick jag och väckte mina föräldrar och bad dom passa på Oskar så att jag också kunde gå och vara med Filip. Vi gjorde som vi brukar göra på morgnarna och när det var dags för frukost så kom min mamma och pappa ner med Oskar och satte sig vid matbordet. Vi gjorde ingen stor grej av det, utan efter frukosten när jag skulle blogga så satte jag mig samtidigt och ammade Oskar. Då började Filip bli nyfiken. Han kom närmare och närmare och till slut låg han nästan uppe på oss i knät och kollade nyfiket på sin lillebror.

Äntligen, det var precis så här jag önskade att det skulle vara. Efter amningen sen så låg Oskar i babynestet på köksbordet och Filip gick fram och tillbaka för att pilla och kika på sin lilla lillebror som låg där. Det värmde i hela mitt hjärta och det gjorde mig så lycklig att första mötet igår kanske inte blev helt rätt, men om vi bara ger det tid så kommer det bli bättre.

Jag tror det är väldigt viktigt att få Filip att förstå att han fortfarande är minst lika viktigt nu som innan, bara det att vi nu har en till familjemedlem som också behöver kärlek och omsorg.

Det blir kanske inte alltid som man tänkt sig och det kommer säkert vara en tuff tid nu framöver med extremt många utmaningar. Vi kan bara göra det bästa vi kan av varje situation och fördela våran kärlek och tid så likt vi kan på våra två små mirakel. Jag är så lycklig över min fina familj och ser fram emot alla dagar framöver och se hur kärleken mellan storebror och lillebror kommer att växa.

Från första mötet så har det bara blivit bättre och bättre – ju mer tiden går, ju gladare blir Filip i sin bror.

Stunder som dessa går inte att sätta ord på. Men för mig är det rätt så självklart att det är ögonblick som dessa som är hela meningen med livet. <3