Oslofru

Godmorgon!

Tack och lov så kunde min man slita sig från jobbet vid niotiden igår kväll och vägarna var då skottade så att han kunde köra hem säkert. Dock var ju inte våran uppfart skottad så det var bara att sätta på sig snöskorna och vinterjacka och gå ut och se på när min stackars man skulle skotta. Självklart försökte jag hjälpa till så gott jag kunde, men jag är gravid och det blir svårt att lyfta tungt när jag har en liten bebis i magen. Helt ofattbart att det kunde komma så mycket snö på en dag, för det måste varit över en meter som lagt sig.

Men nog om gårdagen – nu ser vi framåt och idag är det fredag! Tjohoo! 😉 Dock blir vi ju fast här i Oslo eftersom vi var så dumma och bytte till sommardäck på Volvon (och elbilen går tyvärr inte så långt utan massa jobb med att ladda på vägen..). Så därför finns det inte en chans att vi sätter oss i bilen och kör flera mil till Sverige nu när det är sånt snöoväder. Så vi får helt enkelt göra det bästa av situationen och ta en tur till Strömstad nästa vecka istället. Då kommer vi ändå att köra förbi eftersom vi ska hälsa på mina föräldrar i Alingsås över påsken. Åååå som jag längtar!

Jag läste förresten ett jättegulligt inlägg på Johannas blogg om att hennes son börjat säga ”Mamma” till henne, vilket är en av dom mest underbara händelserna i mammalivet. Jag tycker att det är så kul att läsa om andra som är i samma stadie i livet och jag känner så väl igen mig i det hon skriver. Speciellt det att tiden går så fort och att man inte riktigt kan förstå att ens bebis blivit faktiskt blivit stor. 🙂

Det är exakt precis så jag känner med Filip. Det var inte länge sen han låg i min mage och det känns som igår då den första bilden togs på oss som familj efter förlossningen..

Alla sa till mig att jag skulle ta vara på tiden eftersom den går så fort när barnen är små och tack och lov så känner jag att jag tagit vara på varje sekund. Men jag kommer ändå aldrig kunna vänja mig vid att min lilla pojke växer så fort och nu faktiskt går, springer, kramas, pussas, kan kommunicera och börjat säga sina första ord. ”Mamma”, ”dadda”, ”tack” och ”brum” är de orden han säger lite titt som tätt. Visst är det superkul så fort han gör framsteg och växer, men någonstans i mammahjärtat så önskar jag att tiden bara kunde stå still.

Min stora lilla pojke, 1 år och 4 månader idag

Nu får vi försöka njuta all den fina tiden vi har tillsammans innan han börjar på dagis i Augusti och timmarna på dygnets tillsammans blir färre. Det kommer ju även in en ny bebis i bilden då och jag hoppas verkligen inte att tiden går ännu fortare när vi blir en större familj.. Men om jag ska lyssna på dom äldre, samt tänka på hur jag själv uppfattar tiden så går det ju faktiskt bara fortare och fortare ju äldre man blir. Undrar egentligen varför det är så..?

Jaja, nu ska jag sluta försöka förstå mig på tiden och hur det mysteriet fungerar. Hoppas ni får en fin start på helgen alla underbara läsare! 🙂