Oslofru

Godmorgon på er!

Igår fick vi komma hem från sjukhuset, så vi har äntligen fått visa upp lilla Oskar för Filip och första mötet gick helt okej. Jag berättar mer om det lite senare, för nu tänkte jag att jag skulle fortsätta att berätta hur vi hade det på Ahus efter förlossningen och hur återhämtningen gick till.

Efter den fina förlossningen så trodde jag nästan att jag skulle kunna ställa mig upp och gå därifrån. Men eftersom jag hade fått epidural så ville dom att jag skulle ligga ner och vila, äta lite grann och sen gå upp och kissa själv innan vi kunde få lämna sjukhuset och sova en natt på födehotellet. Vi ville verkligen till födehotellet eftersom man får vara tillsammans där som familj första natten, tillsammans med barnmorskor på plats om det skulle vara någonting. Man måste ju vara kvar minst ett dygn eftersom dom alltid har kontroller på mamma och barn efter en förlossning.

När tiden var inne för mig att visa att jag kunde komma upp på benen så hände det som jag absolut inte ville skulle hända.. Min kropp kollapsade. Jag klarade inte att ställa mig upp.. Jag klarade inte ens av att sätta mig på kanten av sängen utan att svimma. Det var som att hela jorden runt mig försvann och hur mycket jag än ville resa mig och gå med min familj till hotellet så gick det inte. Min kropp sa nej. Därför blev en beslutade barnmorskorna sig för att jag skulle få vara en natt på övervakning tills jag mådde bättre. Det var ett tufft besked och jag blev helt förtvivlad. Det är nämligen så att mannen inte får vara på den avdelningen under natten och jag skulle därför få vara ensam med bebisen mellan 22-08 vilket gjorde mig extremt orolig eftersom jag inte ens kunde klara av att ta hand om mig själv.. Men vi gjorde det bästa av situationen och myste så mycket vi kunde dom få timmarna vi hade tillsammans innan det blev kväll.

Visst var det väldigt jobbigt när M sen var tvungen att lämna mig och jag var väldigt rädd över hur jag skulle klara av att ta hand om Oskar själv. Jag kunde nämligen inte ställa mig upp utan att svimma, men jag mådde hyfsat bra när jag satt i sängen, så det var en väldigt speciell och konstig känsla i kroppen som är svår att förstå sig på. På ett sätt var det nog bra att M åkte hem så att han fick mysa lite med Filip som var med sin mormor och morfar. Och jag fick lite egentid med Oskar.

Som tur var så fick jag hjälp av barnmorskorna och kunde ringa på dom vilken tid som helst på dygnet så att vara där själv i några timmar över natten gick faktiskt helt okej. Jag hade ett rum för mig själv och fick sovit rätt så bra under natten. Men självklart ville jag mer än allt i världen att M skulle komma på morgonen och att dom skulle skriva ut oss till födehotellet till dagen därpå.

Så blev det inte… Det blev morgon och en sjuksköterska kom och tog blodprov på mig.. Efter en kort stund så kom hon tillbaka och konstaterade att min blodprocent var alldeles för låg och att jag behövde en blodtransfusion för att kunna återhämta mig.

Detta innebar tyvärr att det inte skulle bli något hotell för oss, utan en natt till för mig, ensam på övervakning….

Efter att jag fått blodet så fick jag färg i ansiktet igen och mådde betydligt mycket bättre. Jag kunde ställa mig upp utan att falla ihop och ville så himla gärna få åka hem till Filip, men det fick jag inte.. Men jag duschade, tog av mig sjukhusrocken och så bestämde vi oss för att ta en liten tur på sjukhuset för att jag skulle få lämna rummet en liten stund.

M åkte sen hem vid 22 igen och jag och Oskar la oss för att sova. Klockan 01.00 så öppnades dörrarna till mitt rum och in rullades en annan mamma med sin bebis… Jag kan inte berätta exakt vad som hände eftersom jag inte vill prata om andra, men jag kan ju säga så här: Jag sov inte en blund den natten…..

Jag räknade minutrarna till M skulle komma tillbaka klockan 8.00 och hoppades då att vi skulle bli utskrivna så att vi kunde få åka hem. Det var mycket som skulle få klaffa och vi var superoroliga att jag skulle få stanna kvar en natt till.. Min blodprocent var tvungen att vara bra, bebisen skulle genomgå lite tester som var tvungna att vara bra osv. Det var en nervpirrande dag med lång väntan mellan dom olika beskeden. Men vid lunchtid så fick vi alla papper och den glada nyheten att vi äntligen kunde få lämna sjukhuset och åka hem.

Hur det gick hemma och första mötet med Filip berättar jag lite senare. Kram på er så länge 🙂