Oslofru

Det var en helt vanlig och lugn söndag igår och efter att vi varit ute i skogen och letat kantareller så ville jag ta en varm dusch när vi kom hem. Det är inte alltid det passar när man har två små barn att passa på, men M sa till mig att han kunde klara en stund själv om jag ville ta en dusch. Det var varmt och skönt så jag stod en bra stund och värmde mig innan jag gick ner till mina pojkar igen. Jag kände mig lite extra trött, men det har jag varit sen förlossningen och tänkte inte över det något mer än vanligt..

När jag kom ner igen så stod min fina man med Oskar i babybjörnen och Filip på en pall i köket och lagade middag. Han är verkligen en superpappa och superman som tar hand om sin familj och gör allt för att vi alla ska ha det bra.

Vi satte oss och åt middagen och sen satt jag med minstingen i mitt knä efter att ha ammat och Filip satt i M´s knä. Det var ett fint ögonblick och jag fick en känsla i kroppen att allting kändes så bra och att min familj gjorde mig så ofattbart lycklig. Plötsligt kände jag att det kom ut någonting mellan benen på mig och bad M ta Oskar ifrån mig så att jag kunde gå till toaletten för att se vad det var. När jag ställde mig upp så kände jag att den flödade och sprang till toan och ropade på M. Det var rent blod som forsade ut och som alltid när jag blir rädd så brukar jag ringa min mamma, men denna gången ville M att jag skulle ringa till läkaren. Så det gjorde jag.

”Hej, jag födde barn för fyra veckor sen och nu plötsligt så blöder jag floder” – ”Ok! Ta på dig en binda och lägg dig ner på golvet så skickar vi en ambulans”

Förtvivlad och rädd skrek jag på M som kom in med båda pojkarna och blev ännu mer förskräckt än vad jag var. Plötsligt så slog det oss båda att vi faktiskt har ett spädbarn som ammar och vi hade ingen ersättning hemma och alla butiker hade såklart stängt eftersom det var söndag. Så det var bara att slänga fram pumpen till ena bröstet, amma Oskar på andra, samtidigt som jag låg på badrumsgolvet och försökte behålla lugnet för att inte skrämma Filip. Det blev ett väldigt speciellt ögonblick, mitt i all stress, då Filip satte sig jämte mig och klappade mig försiktigt på kinden. Han förstod att det inte var helt bra med sin mamma..

Plötsligt kom två tjejer in och fick mig lugn. Dom förberedde allt för att ta mig till sjukhuset och rätt som det var låg jag på en bår utanför huset och försökte behålla lugnet, samtidigt som jag vinkade hejdå till mina pojkar som såg alldeles förtvivlade ut..

Med blåljus och sirener på så kom vi fram till akuten väldigt fort och väl där så undersökte en gynekolog mig som konstaterade att det var rester kvar efter förlossningen och satte upp mig på tid för operation omgående.

Det kändes väldigt läskigt att vara ensam, samtidigt som den ena efter den andra läkaren och sjuksystern kom och tog prover, frågade frågor och satte slangar i mig. Plötsligt slog det mig att livet är så oförutsägbart och man vet aldrig vad som kan hända och hur länge man får leva.. Medan tankarna flödade så utbrast jag i gråt samtidigt som två sjuksköterskor stod och drog i varsin arm på mig… Dom stoppade upp en stund och så fick jag lugnat mig.. Jag skulle inte dö, jag skulle opereras och så skulle allt bli bra igen.

Som tur var så kom M och Oskar in på rummet, precis innan jag skulle köras till operation. Vi fick pussat och kramat varandra och som alltid fick min man mig att känna mig lugn och trygg. Han skulle vara där när jag vaknade upp och det fick mig att må betydligt mycket bättre.

Operationen gick bra och dom fick bort en stor bit moderkaka som inte borde varit där.. Det är ingenting som är farligt, men om det är rester kvar efter förlossning så måste dom bort och när det är så mycket som det var på mig så måste man opereras under narkos. När jag vaknade upp så körde dom in mig till ett rum där mina pojkar låg och sov. Äntligen var vi tillsammans igen.

Dom var fantastiskt snälla på Ahus och jag kände mig bra behandlad under hela vistelsen. Att dom dessutom bytte plats på folk i rummen för att vi skulle kunna få sova tillsammans hela familjen uppskattade vi verkligen och när man tänker efter så är det rätt så otroligt att vi har gratis sjukvård i Norge. Att bli hämtad med ambulans, opererad och omhändertagen av fantastisk sjukhuspersonal utan någon kostnad är någonting man måste börja sätta större pris på egentligen. Efter att dom tagit massa prover och sett så att jag mådde bra så fick vi åka hem igen och nu är vi hemma och vilar upp oss lite efter den rätt så tuffa natten. Jag längtar tills Filip kommer hem från förskolan så att jag får pussa och krama på honom.

Mina älskade pojkar, min familj. Nu var det inget livshotande med mig, men av en sån här skräckfylld och oväntad händelse blir man rätt så medveten över vad som egentligen är viktigt i livet… <3