Oslofru

Tänkte berätta för er om dagen Filip kom.

Allting började kl 03.00, natten till tisdag den 26 november, med att jag vaknade och fick en värk, sen en till och en till.. Jag låg och försökte hantera det utan att väcka M eftersom jag trodde att det bara var vanliga förverkar som jag haft innan lite då och då. Men efter en timma ungefär så gick jag upp på toaletten eftersom jag kände att det var något konstigt på gång, vilket stämde alldeles utmärkt. Det var blod i toan! Jag blev rädd och skrek på M som rusade upp, såg blodet och sa ”Nu ringer vi Ullevål!”.

Dom sa till oss på Ullevål att det säkert var slemproppen som hade gått eftersom det var blod, men att vi skulle försöka vänta hemma tills det var 5 minuter mellan värkarna. Så vi stannade hemma till klockan var 08.00 och sen var värkarna så regelbundna att vi valde att åka in.

På Ullevål så lyssnade dom på bebisen, kollade hur han rörde sig och när jag hade sammandragningar. Dom sa att det inte var tillräckligt regelbundna eller starka värkar än och rekommenderade oss att åka hem och försöka vila tills det drog igång ordentligt, så det gjorde vi. Jag fick en värktablett som hjälpte mig lite i ca två timmar. Vi låg hemma i sängen och andades igenom värkarna tills jag fick en värk som kändes som att jag blev huggen med en kniv, så då ringde vi igen och fick komma tillbaka. Då var klockan ca 13.

Jag var ca 1,5 cm öppen och blev inlagd på ett rum tillsammans med M. Eftersom jag inte tål morfin så var mina ända smärtlindringsalternativ antingen akupunktur eller värmekuddar. Så vi fick ta det vi fick helt enkelt. Det kom in en tjej och satte nålar i mig. Jag har aldrig trott på akupunktur och tyckte det var lite löjligt, men efter bara några minuter så blev jag alldeles groggy, började svettas och ville spy. Så då fick dom ta ut nålarna igen! Det där var verkligen ingenting för mig!

Men jag fick ett stolpiller och värmepåsar och fick bara försöka andas mig igenom smärtorna. Nu har jag inte längre något tidsperspektiv…

Sammandragningarna blev mer och mer intensiva och jag kände att varje värk var början på min död. Jag andades och försökte så gott jag kunde att ta mig igenom detta helvete med smärta men bad dom gång på gång att ge mig epidural. Jag tror att vi blev flyttade till ett annat rum någonstans här mellan sammandragningarna. Allting är väldigt suddigt för mig..

Jag var nu 5 cm öppen och det var äntligen dags för epidural. Vilken räddning!! Smärtorna försvann fullständigt och jag fick äntligen tid att andas ut för en kort stund. Men det dröjde inte länge innan jag var 7 cm öppen och en helt ny smärta började sätta igång. Nu fick jag, istället för att ha ont i magen, så fick jag ont i rumpan och ner mellan benen.

Det tog inte lång tid innan smärtorna blev mer och mer intensiva. Det höll i sig ca 1 minut och sen fick jag ”vila” ca 2. Men efter ca 26 timmars smärta så var ”vilan” inte längre någon vila. Min kropp var fullständigt utmattad och jag skakade som en vibrerande mobil. Jag kunde inte slappna av och frågade rakt ut hur jag skulle klara av det här. Jag skrek att jag var tvungen att trycka på och att jag inte kunde hålla igen längre. Så då kollade hon hur öppen jag var igen och insåg att jag visst var 10 cm öppen!

Nu var det dags för Filip att komma ut! Vi la mig i födeposition och så berättade hon för mig att jag nu skulle pressa när jag fick en värk. Men då blev jag rädd och sa att jag inte vågade. Men hon sa att jag måste och M klappade på mig och sa att det inte var långt kvar nu, vi skulle snart få träffa våran son. Så tack vare M fick jag nya krafter och beslutade mig för att ta i allt jag kunde för att få ett slut på smärtorna och äntligen få ut vår bebis.

Det gjorde inte speciellt ont att pressa på, det var snarare skönt att äntligen få slippa att hålla igen. Men, jag var helt utmattad. Så efter ca 30 minuters pressande så skrek jag att jag inte orkade mer..!

Då kom en doktor in och sa att hon skulle hjälpa till med en sugklocka. Den smärtan var den värsta jag har kännt i hela mitt liv. Nu var det banne mig ingen vila mellan värkarna! Nu gjorde det konstant ont. Jag skrek att jag inte klarade detta och bad dom att sluta! Men det gick inte, det fanns ingen återvändo nu! Doktorn kollade på mig och sa, nu andas du och så tar du i allt vad du har och slutar inte!

Så det gjorde jag. Var jag fick den sista energin till att pusha ifrån vet jag inte, men jag tog i allt vad jag bara hade och plötsligt så kände jag hur han gled ut. Och där var han! 28 timmars smärta var plötsligt förbi och att få se Filip för första gången gjorde allting värt det.

Jag fick upp honom på mitt bröst och kände att mitt liv nu fick en helt ny mening. Det är en obeskrivlig känsla att få se sin son för första gången. Han är den finaste i världen och jag älskar honom så otroligt. Jag kan verkligen inte beskriva med ord för er vad jag känner, men han är verkligen mitt allt och jag är så stolt och lycklig över att äntligen få träffa den mest underbara lilla krabaten i världen!

Han kom på beräknat förlossningsdatum, den 27 november 2013, väger 3604 gram och är 50 cm lång. 

Filip är hans namn och jag och M är dom stoltaste föräldrarna i världen!

Vi älskar våran son mer än vad vi trodde var möjligt. Han är vårat allt och vi är det lyckligaste paret i hela universum!