Oslofru

Godmorgon på er!

Jag och Filip gick precis upp för att äta lite frukost. M ligger kvar och sover, för denna natten ville tydligen Filip inte sova, så då får vi såklart hjälpas åt så att alla blir utvilade. Jag är alldeles för stor nu och sliten för att kunna sitta uppe med honom mitt i nätterna, så det får M alltid göra och så får jag i värsta fall gå upp själv på morgonen så att M kan sova ut.

Detta fick mig att börja fundera på hur det kommer att vara sen när vi får två barn. Det är bara några få veckor kvar och sen kommer det en till medlem i vår familj och tankarna kring att ha två sånna här busfrön börjar bli mer och mer verkligt nu.. Innan har jag alltid känt att jag har så god tid på mig att förbereda mig, men dagarna går och plötsligt är det dags för förlossning oavsett om vi är beredda eller inte.

Nu har vi det ändå väldigt bra med Filip, hans bebisperiod är över för länge sen och han har nu blivit en liten pojke med egen vilja och relativt fasta rutiner. Jag och M har alltid egentid på kvällarna från kl 19.00, vilket vi sätter otroligt stort pris på. Man behöver lite barnfritt emellanåt då vi bara får egna tid åt varandra. Men hur kommer det gå nu när vi får en bebis till? Våra ensamma kvällar tillsammans är det slut på, i alla fall ett år framöver tills bebisen börjar lägga sig i tid som Filip och förhoppningsvis börjar sova hela nätter. Jag känner redan nu att jag kommer sakna mina och Ms fina kvällar tillsammans. Men jag antar att det blir samma sak denna gången som med Filip, man växer in i den nya mammarollen naturligt och kvällar utan bebisen skulle inte komma på frågan. Utan man vill nog att bebisen ska vara med på kvällarna och egentiden med sin man är nog inte lika viktig längre med en ny bebis i familjen.

Många tankar har cirkulerat i mitt huvud den sista tiden nu och jag tror det är kroppens sätt att förbereda sig för förlossning och det nya livet med ett syskon till Filip. Hur ska det gå med Filip och lillebror? Kommer dom tycka om varandra? Hur kommer Filip tackla att börja på dagis i denna perioden? Hur ska vi klara det här? Som tur är har jag en man som alltid lugnar mig och som jag kan prata med om allt. Han bad mig säga till honom vad som bekymrade mig igår och sa att alla svar på mina frågar var : ”Du har ju mig, vi fixar allt tillsammans, oavsett vad”