Oslofru

Under hela min förra graviditet så sov jag uruselt och drömde hela tiden. Men denna gången har jag sovit som en liten prinsessa och haft det väldigt lugnt ifrån drömmar och andra störningar under min skönhetssömn.

Men i natt.. Usch vilken hemsk dröm jag drömde. Så här var den:

Jag, min mamma, min pappa, min storebror och mina barn, (Filip som jag såg ansiktet på och min bebis)  blev jagade av narkomaner. Vi blev jagade upp för en uppförsbacke och sprang för livet. Vi kom till slut upp på ett typ av parkeringshus fullt av snö och en svart bil. Min bror och pappa skrek till oss att hoppa in i bilen och låsa dörrarna. Jag hoppade in i baksätet med Filip och mamma satte sig i framsätet med min andra lilla bebis. (jag försökte se ansiktet på min bebis men det gick inte..)

Pappa skrek hysteriskt till oss att låsa dörrarna och började, tillsammans med min bror, att putta på bilen då narkomanerna kom närmare och närmare. Till slut började bilen rulla ner för en brant snöbacke och jag kunde se hur min bror och pappa stod kvar på toppen och blev mindre och mindre ju längre bort vi åkte ner för backen.. Till slut körde bilen så fort och jag började inse att detta var slutet för oss. Jag tog min mamma i handen och sa ”Mamma, vi kommer dö nu, jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig.”

Plötsligt ”vaknade jag upp” i ett bostadsområde, Stockslycke, i staden som jag kommer från. Jag och min mamma sprang runt och letade efter min pappa och bror som vi sen hittade utanför en kiosk. När jag märkte att Filip och bebisen inte var med dom så skrek jag ut: ”Var är mina barn!?” och mamma svarade mig och såg på mig med förvånande ögon: ”Men susanna, dina barn är döda. Dom klarade inte av trycket i kraschen så deras ögon sprängdes.”

Jag blev fullkomligt förkrossad och slängde mig på backen och skrek. Jag skrek allt vad jag kunde, men det kom inget ljud. Jag skrek och grät och skrek mer och mer, men det var alldeles tyst och det var så fruktansvärt att inte få ut all den sorg och frustration som jag kände, utan allt bara dämpades. Det var då jag insåg att jag drömde och vaknade gråtandes i min säng…

Vad tror ni att detta kan bero på? Varför drömmer vi egentligen? Betyder våra drömmar någonting? 

Om jag skulle försöka tolka min dröm själv så skulle jag nog vilja säga att anledningen till varför jag inte såg bebisens huvud är bara för att jag inte vet hur våran nya lilla pojke kommer att se ut. Sen att jag var med min familj måste ha med att göra att jag står så nära min familj och vi gör alltid allt för att skydda, hjälpa, stötta och älska varandra. Men varför mina barn dog kan jag inte förstå och det var väldigt jobbigt att behöva uppleva det, även fast det bara var en dröm. 

bild lånad från pinterest

Det är så skumt det här med drömmar och det får mig alltid att tänka ett steg längre. Det kan inte bara vara det här som är allt. Det måste finnas så mycket mer än bara mänskligheten och det livet vi lever nu. Jag tror drömmarna är en typ av port till något större. Om man börjar tänka för mycket så kan man ju bli alldeles tokig, men jag är övertygad om att drömmar och det lite övernaturliga har någonting med framtiden att göra och det liv vi kommer att få uppleva efter livet på jorden. Är jag flummig nu? Hehe. Vad tror ni?